Ingvar Kamprad och min pappa
Jag känner Ingvar rätt dåligt. Även om jag är smålänning och kan alla graderna av sparsamhet (ni vet väl att smålänningarna är dom enda som graderar snålheten) så har jag ju aldrig träffat Ingvar. Men han känns som en som man brukar träffa på släktfesterna.
Pappa har haft förmånen att pensioneras i uppförsbacke. Aktiv in i det sista. När hjärtat krånglade efter 10 år som pensionär så försökte dom leta upp en journal på lasarettet. Det fanns ingen - han hade aldrig varit sjuk. Det måste kännas rätt bra.
Det är faktiskt en ganska kul tanke. Entreprenören och järnvägarn´n. Den ena kan inte lyckas utan den andra. Vi hänger ihop.
Puss på dig Ingvar och puss pappa jag kommer imorgon!

